Årets vårtalare var Elin Larsson, med rötter i Holsljunga. Här kan du läsa Elins vårtal.

Hej!
Vad kul att se så mycket folk! Hoppas ni inte fryser trots att vädret inte riktigt är med oss idag.

Jag vill börja med att tacka byalaget för att ni gav mig möjligheten att hålla det här talet det gjorde mig oerhört glad att bli tillfrågad!

Vårtal är det svåraste man kan hålla.

Så sa åtminstone min retoriklärare under en kurs jag läste för några månader sen.

Trots att det som sagt självklart var både en stor ära och gjorde mig mycket stolt att bli tillfrågad om jag ville hålla vårtalet i år så var det inte utan en viss rädsla. Det är ju typiskt att det första officiella talet man ska hålla råkar bli just ett vårtal då.

Läraren menade att vårtalet är svårt för att det är så vanligt, hon uttryckte det så här: aldrig har så många hållit så mycket tal om ett så litet ämne. Oavsett vad man säger i ett vårtal kommer någon ha sagt det förut, det gör att vårtalet alltid blir lite klyschigt.

Men jag tror inte att det behöver vara negativt alls! Det kanske är så att våren faktiskt är lite klyschig, den återkommer år efter år på samma sätt och vi blir alltid lika lyckliga över den. Så om ni nu upplever resten av det här talet som en stor klycha så är det min fullkomliga avsikt att det ska vara så. Ett vårtal ska vara som våren glatt, härligt, återuppväckande och lite lite för romantiserande.

Jag har mina rötter i Holsljunga och har tillbringat många vårdagar hos mormor Anna och morfar Åke uppe på Källebacken tillsammans med kusiner och katter. Men det var inte förrän jag flyttade hit som jag fick upp ögonen för den fantastiskt vackra rundan runt näset. Är det någonstans jag har upptäckt vårtecken så är det när jag har gått sprungit och lunkat runt där.

När isen försvann på vägarna kunde man springa fritt och njuta av att höra fåglarna kvittra och trots att det nog var flera med mig som undrade om våren hade kastat in handduken i år var det lika underbart när isen hade gått upp på sjön och man för första gången kunde höra vattnet klucka. Nu har vitsipporna slagit ut och vägkanterna börjar bli gröna, men det finns en sak som är ett mycket större vårtecken än alla de andra tillsammans. Alla härliga människor! Jag är inte riktigt så hurtig som jag gärna vill utge mig för att vara. Under vinterhalvåret kan jag i sakta mak lunka mig runt näset, men när solen börjar värma fylls de vackra rastplatserna med njutande människor, och helt plötsligt måste jag sträcka på mig suga in magen och med långa lätta steg trava förbi i ett mycket högre tempo än vad jag orkar, man vill ju inte verka otränad.

Så länge livsnjutarna sitter still går det väl an då räcker det ju att jag verkar hurtig fram till nästa skymmande krök men det finns ett vårtecken till som inte går att springa ifrån, fotbollslagen har börjat träna ute! När jag möter ett helt lag vältränade unga män i spåret, då går det inte att sakta ner efter 10 meter, då springer jag som om jag tränade inför maraton samtidigt som jag mest av allt vill stanna och kräkas i diket, men det går ju inte. Man skulle alltså kunna säga att våren inte bara ger mig en rusch i sinnet utan även i kroppen!

Att skriva vårtal har fått mig att fundera över varför vi egentligen håller tal till just våren, vi har ju en massa andra årstider också. Vi svenskar är ju kända för att vara tysta, asociala och tillbakadragna. Jag säger inte att det är en helt osann fördom, men jag har en förklaring till varför det är så. Vi lever i ett land där årstiderna står i stor kontrast till varandra och det är helt underbart. Men när vintern är här är det så kallt att man fryser fast om man står still för länge. Då är det ingen som har lust att stanna upp och prata, vi tar mössa och luva på och går snabbt stirrande ner i marken. Vi är inte asociala, vi är frusna. Men sen kommer våren och då åker luvan av, och helt plötsligt ser vi uppåt, som vårblommor sträcker vi oss mot solen och vi börjar le och prata med varandra. Jag hör och ser det, hur folk stannar till och växlar några ord på gatan, jag hör barnskratt eka mellan husen, och helt plötsligt blir vi alla mycket mer sociala och glada.

Vi håller alltså visserligen ett tal till våren, men det är våren som får oss att tala!

Med dessa ord vill jag utbringa ett fyrfaldigt leve till våren som leve: hipp hipp hurra hurra hurra hurra!