De tidigaste minnena från min fars affärsverksamhet var väl att här slaktades en hel del kalvar, grisar och även höns. Det var ju en lite ruskig upplevelse att se på detta för en liten pojke. Djuren köptes upp av lantbrukare här omkring. Det slaktade skickades sedan till Göteborg upplastat på ett lastbilsflak täckt med lakan och någon presenning. Tala om hygien och kylförvaring. En del levrar tog man vara på här då min fader drabbats av en blodsjukdom och den enda bot som fanns då var att äta råmalen lever. Kan ännu i dag rysa vid minnet av hur det såg ut när han skedade i sig detta. Levern kylförvarades i ett isupplag som man hade på Bredgården.

Minns även hur en del fick slita när dom skulle skura de slitna trägolven i affären eller när man skulle tvätta alla rockar och annat som användes i affären och i hushållet. Koka och pumpa vatten och sedan ner till bäcken för att skölja. Minns deras skrumpna händer och hur trötta de var efter en sådan arbetsdag för att tjäna någon krona.

Nå vad bedrevs för handel i affären som jag minns från min första tid? Skinnen som blev vid slakten och även skinn som köptes upp av bönder som slaktade hemma köptes och saltades här för att sedan levereras till en uppköpare som kom hit ett par gånger om året. Ull tvättad och otvättad, liksom stickylle och lump köptes och såldes vidare och i stället för ullen kunde man få hit garn i retur. Ägg köptes upp i stor mängd och packades i lådor om 25 el. 50 tjog. Ett arbete som jag fick börja med när jag var ganska liten. Dessa skickades sedan med järnväg till Göteborg och i retur i lådorna kom ofta ost till oss.

På magasinerna ute fanns mycket av fodervaror även hästskor,selar med tillbehör, plogdelar, brännplåtar och brännjärn, trätofflor m.m. På tal om tofflor minns jag en rolig händelse. En yngre lantbrukardotter hade varit och köpt ett par tofflor. Dagem efter kom hon till baka med dem och ville byta: För "dom stod inte still"! Hon hade råkat få ett par där botten var sågad mitt i träets nerv så att det bildats en liten rygg . Och visst fick hon byta dom. Det blev ju någon annan som fick tofflorna "som rörde på sig".
På lagret fanns även kapok och fjäder som användes till kuddar och även täckesvadd.

Hur såg det då ut inne i affären? Enkla trähyllor fanns för kokkärl och porslin, tyger m.m. men i övrigt behövdes inte så mycket, för paketerade varor fanns det ej så mycket av. Det mesta förvarades i stora lådor eller bingar, såsom havregryn, socker och mjöl som tömdes upp ur 100 kg säckar, bitsockret kom i stora toppar som vägde 10-12 kg och som sedan höggs ner. Såpa kom i stora kaggar som man fick sleva upp ur. Sirapen i stora fat som vägde några hundra kg, liksom sillen i stora tunnor som exempel. I taket hängde diverse saker som skylt och på kontoret fanns en batteriladdare där kunderna kunde få laddat sina radiobatterier, många hade ju inte el.

Utanför disken kunde på våren finnas timotej och klöver för utsäde och där låg ständigt ett par rephögar, där kunderna ibland kunde sitta och vila sig och prata lite innan man gick hem. Där satt således i mitten på 30-talet Pelle på Lövhem, när vår nye präst Muhl kom in. Han ville givetvis bekanta sig med sina nya församlingsbor och gick fram till Pelle och frågade: "Hur gammal är denne mannen" och fick då till svar: "Jag är gammel som faen", och pastorn svarade att det var ju en något obestämd ålder, varefter han handlade sina varor och gick. Pelle gick då upp och frågade vem detta var. När han då fick reda på att det var vår nye präst konstaterade han:"Kors ifrån h-e då kommer jag väl aldrig till himlen".
En som på sin ålders höst nästan varje dag tillbringade en stund utanför disken, var Nilsson på Bredgården som välkomnade med att öppna sin dosa och bjuda på luktesnus så att han efterlämnade en hel efter sig på golvet. Jag minns att han sa till mig när jag började att visa mig i affären att ge mig en bit papper så skall jag lära dig att göra en strut. Så snodde han ihop en strut vilket han verkligen kunde och så skulle den gå att slå i disken utan att gå upp. Men när jag sedan började lite mer på allvar i affären och jag frågade om det var något Nilsson skulle handla så var det inte det. Inte innan de äldre biträdena blev lediga.
På senare tid när vi började köra ut varor var han dålig en dag jag kom dit. Jag plockade upp varorna hos frun i köket då en svag röst hörde från sängkammaren: "Kom hit..." Så fick jag gå in och fru Nilsson satte honom upp med ett par kuddar varpå han befallde fram plånboken för att betala. För se den fick ju inte frun befatta sig med. Dagen efter var Nilsson död.

Vad kunde å mera hända? Ja, någon kunde vilja köpa läder till halvsulning. Då fick man skära till en lagom bit av en hud vi hade, likadant om någon vill ha läder till en töm. Många som kom för att handla hade det väl rätt knalt och det gällde väl kanske att handla för de ägg eller den smörbit man hade med sig. Smör kunde ju vara av olika kvalitet, en del var ju inte så noga med hygienen men det gick ju inte att neka att taga emot det medan en del lämnade smör som vi fick förbeställningar på då det var så gott att det torde varit bättre än dagens mejerismör.

En som jag särskilt minns som handlade här var den ståtlige August på Hjortalund. Han hade en hudfärg som en indian då det tydligen rök in alltid i hans spis. Han hade en broder i Amerika och hade på så vis lärt sig några ord engelska som han gärna ville pröva på mig då jag lärt mig lite under realtiden. Så kunde det ju hända att han fått någon dollar från sin broder (kurs då ca 5,15) och då hade han ju visst kapital, men trots detta var det alltid så att när han handlat färdigt och betalat ur en av de tre börsar som han hade i varandra bad han: "Jag kan väl få en strut karameller på köpet och så om ni har någon gammal Borås Tidning".

En kraftkarl som jag minns var Gustav Johansson på Skogatorpet i Revesjö. Minns en gång han hade handlat en hel del specerier som han knöt in i ett stort skynke han hade med sig och så hade han köpt en slipsten som han hängde i motvikt över axeln, sedan knallade han iväg hem ca 1 mil.

På våren såldes alltid flera vagnslaster med kalk, som lastades ut till lantbrukare både från socknen och även från Öxabäck och Revesjö som inte hade någon järnvägsstation. Då blev det liv och rörelse när alla hästskjutsarna samlades här. Men vilket jobb att ösa upp detta i 100 kg lådor och häva upp i hästvagnarna. Och så det kunde ryka. Även gödning som kom i 80-100 kg;s säckar var tungt att hantera. Ett år köpte vi upp tall och grankottar i mängd.

Nämnde förut om kraftkarlar. Oscar Unell på Ramnås var en sådan, Han berättade för mig något år innan han gick bort. Jag hade varit nere och köpt några hundra kg kalk men när jag kom till backen vid Floghult så tyckte jag synd om hästen så jag tog säcken uppför. Den som känner till den backen förstår nog.

Tänker ibland på den tiden när jag började. Det fanns ju inga räknemaskiner så det gällde ju att räkna och räkna rätt. Det var ju aldrig några problem när min skolkamrat och Gösta på Högelid kom med sin stora nota. När jag räknat ner första gången så förklarade han bara från andra sidan disken att det stämmer. Undra vad han skulle sagt då han stod med sin penna bakom öret om han fått se dagens affärer, när man i stort bara slänger varorna över kassadisken så kommer hela affären utskriven och uträknad på ett kvitto ! Tala om utveckling.